Ideologi. Helt oförhappandes verkar arbetslinjen kommit i blåsväder denna regniga sommarhelg. I Expressen vågar Isobel Hadley-Kamptz ta ordet medborgarlön i munnen, vilket man får säga är vågat. Ända sedan Miljöpartiet sorgligt nog la den delen av partiprogrammet i byrålådan har debatten om ett alternativ till dagens arbetsmarknadspolitik varit i stort sett stendöd.
Den lutherska linjen att alla ska jobba för brödfödan och "göra rätt för sig" har tack vare alliansens så kallade "arbetslinje" dominerat svensk inrikespolitik ändå sedan förra valet. Det finns dock en del problem med kravet på full sysselsättning som bör uppmärksammas mer.
Dels är det faktiskt inte i samhällets intresse att alla jobbar. Full sysselsättning ökar inflationen och gör arbetskraften för företagen alldeles för dyr. Det har också visat sig att hög sysselsättning i ett samhälle sänker produktivtiteten. Med andra ord: det blir mer gjort per tidsenhet om de som vill jobba jobbar, om folk jobbar med det de vill jobba och om de som är lata faktiskt inte jobbar.
Arbetslinjens ideologi är således inte sakligt grundad. Istället bygger den på en moralisk uppfattning om att den som inte har ett betalt lönearbete (eller driver ett företag) inte tillför samhället något. Men det är inte sant. Folk som inte har ett betalt arbete kan ändå tillföra samhället nytta. De kan utföra ideellt arbete, passa barn eller hjälper till att öka produktivteten genom att frigöra en arbetsplats till någon som är bättre lämpad att utföra arbetsuppgiften i fråga.
Det är heller ingalunda så att medborgarlön är ett vänsterprojekt. Tvärtemot. Socialdemokratin brukar vara mer emot en social grundtrygghet än högern. I Tyskland hade konservativa CDU med förbundskanslern Angela Merkel drivit frågan, men den stoppades av Socialdemokraterna som CDU idag samregerar med. Den ideologiska bakgrunden till CDU:s förslag var just att det är etiskt fel att kräva av alla att de ska arbeta (och straffa dem som inte gör det) eftersom samhället faktiskt behöver ett visst antal arbetslösa för att fungera effektivt.
I grund och botten handlar frågan alltså om etik. Ska samhället vara till för medborgarna eller tvärtom. Ändå sedan det klassiska citatet "Don't ask what your country can do for you - ask what you can do for your country", har den förhärskande tolkningen faktiskt varit den förra. Medborgarna är till för samhället.
Men historiskt sett är det förstås helt galet. Rousseaus klassiska samhällskontrakt bygger på att samhället är till för medborgarna och inte tvärtom. Det kan vara läge att återgå till den historiskt korrekta tolkningen - och komma ihåg att samhällskontraktet faktiskt kan sägas upp!
Hur fungerar då medborgarlön? Helt enkelt går det ut på att alla får en ekonomisk grundtrygghet som möjliggör ett enkelt, men drägligt liv. Den som vill ha något extra, en villa, en bil eller en utlandsresa på semestern, måste jobba för att få ihop pengarna. Systemet innebär att de flesta kommer att jobba, på ett eller annat sätt, någon gång under sin livstid i alla fall. Endast ett fåtal människor kommer att "snylta" och lata sig på grundtryggheten hela livet igenom. Människor är faktiskt ambitiösa och beredda att göra något extra för att få en bil eller den senaste ipoden.
Det vackra med medborgarlönen är dock att ingen behöver träta om fördelningspolitik. Det finns inga bidragsfuskare att jaga längre och det går inte att utnyttja systemet. För det är helt OK att lata sig - om man accepterar den grundläggande levnadsstandarden.
Vill man bli miljonär går det också bra. Och misslyckas man med sitt företag har man alltid grundtryggheten att falla tillbaka på. Systemet är som gjort för att pritoritera livskvalité över tvång och moraliska föreställningar om att göra rätt för sig. Livet blir enkelt och fritt - men öppnar samma möjligheter för alla.
Definitivt något värt att diskutera när sommarlågtrycken drar förbi.
I nöd och lust
-
Sarkozy ser sig redan som omvald för en ny 5-årig presidentperiod.
I ett tal nyligen inför medlemmar av sitt parti, UMP, konstaterade han:
"Au pire ou au mi...
2 timmar sedan